27/8

Ja detta med att vara gravid då. Vill inte ens tänka på det. Första dagarna tänkte jag bara, klart jag ska behålla, jag skiter i honom. Vi bor i sverige, allting löser sig i slutändan!! Mina vänner sa ungefär samma sak även om jag sa att jag inte visste vad jag skulle göra. Sen vaknade jag förra lördagen och bara kände att nej, detta är inte rätt. 

Har velat så fruktansvärt mycket fram och tillbaka. Jag gråter nästan nu när jag tänker på det, imorgon skall jag till abortkliniken på läkarbesök och se vad man kan göra, vilken vecka jag är i osv. Troligast påbörjar jag en abort redan då. Kommer aldrig förlåta mig själv, detta kommer ta på mig så fruktansvärt jävla hårt. Har redan tänkt på droger, skall inte gå så långt, men tanken har slagit mig. Varför hände detta nu, såhär? Jag vill verkligen inte. Men samtidigt hade jag klarat av att vara ensam förälder? Vart skulle jag bo?

Att en nära vän snart skall ha barn, att alla är gravida överallt. Det är så fruktansvärt svårt. Jag vill aldrig mer se en bebis, förlåt, men hur skulle jag kunna? Jag skall döda mitt barn... Jag vill aldrig mer prata om detta, önskar jag inte hade berättat för någon. Kommer må dåligt över detta väldigt länge, troligast alltid.

Förlåt, jag älskar dig!