2016

Den 29/12 fick jag min diagnos, bipolär typ 2. Jag har ju alltid tänkt att jag har det, kan förklara så mycket. Men nu när jag väl har den så tvekar jag, varför gör jag det? Jag vet ju att jag går upp och ner och även är som "vem som helst" i perioder. Så har egentligen inget att tveka på.

Började med topimax men slutade efter 3 veckor för jag tror jag fick massa biverkningar utav den. Jag är rädd för mediciner för första gången i mitt liv och det känns faktiskt bra! Jag vill inte äta dem. Men nu känner jag mig påväg neråt och jag är rädd att jag kanske inte överlever denna gången. Det där med att 20% utav dem med bipolaritet tar livet av sig skrämmer mig något fruktansvärt! Hypokondrisk har jag blivit också och det gör inte min nyfunne vän ångesten bättre.

Men jag hade iaf ett fint nyår, det var lite konstigt, men på ett roligt sätt! Och jag är fortfarande bakis hahah. Men jag hade kul och inser väll nu att jag nog inte skall dricka på ett tag för vara påväg neråt och dricka alkohol fungerar inte för mig. Ångesten dagen efter och bakfyllorna blir värre. När jag är uppåt dricker jag hela tiden och blir nästan aldrig bakfull. Jag skrev ner i min mobil i somras hur ofta jag drack under våren, 18 dagar av majs 31 och 17 dagar av junis 30. Det funkat ju inte i längden direkt. Nu skall jag gömma mig under täcket och försöka sova!